Orden för att beskriva Ingrid Betancourts Även tystnaden har ett slut (om de sex åren som fånge hos FARC-gerillan) räcker inte riktigt till: oerhört spännande och enormt intressant att få ta del av Betancourts reflexioner över hur de psykologiska mekanismerna fungerar då människor dag efter dag är hänvisade till varandra under fruktansvärt förödmjukande förhållanden. Ondska och egoism frodas men också mycket kärlek och omtanke och Ingrid Betancourt betonar trots allt det senare. Mycket tänkvärt är också vad det är som håller hoppet levande. I det här fallet är det Ingrids mamma som varje dag sänder en radiohälsning till sin dotter.
Tyvärr stördes läsningen av den slarviga översättningen och bristen på korrekturläsning. Oförskämt mot författaren kan jag tycka. Ibland blev texten smått obegriplig.
tisdag 19 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ibland ska det översättas fort
Så synd på en sådan angelägen berättelse.
Jag vill verkligen läsa den här boken, men kanske då på engelska?
Hon skrev den på franska men kanske är den engelska översättningen mer ok än den svenska. Hur som helst - läs den!
Skicka en kommentar