Ensam, utan spår

Sitter och pillar med Pär Lagerkvists dikter. Läser man svenska på IB-programmet ska allt analyseras sönder och samman nämligen. Måste erkänna att jag gillar det. Idag har turen kommit till

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Ur Kaos, 1919

Andlöst vackert men åndå: "ensam, utan spår" . Nutidsmänniskans värsta skräck?  Det är väl därför vi sitter här och skriver våra inlägg, bland annat.

Tänk att ett kommatecken  - och ett tanksteck - kan ha så stor betydelse.