Möte med Leonardo da Vinci.

Och hans tjänarinna, måste jag lägga till, för det är verkligen så: båda har lika stor betydelse. Det är romanen jag nämnde igår som jag tillbringade förmiddagen med: En begäran av Michèle Desbordes. Vilken pärla! 100 sidor att njuta av, medan man väntar på vad det är för begäran tjänarinnan ska komma med. Mycket vackert beskrivet - författaren bokstavligt målar med orden:

"När de talade till henne, om staden och trakten eller maten hon serverade, svarade hon lågmält och fåordigt, sedan blev hon alldeles röd i pannan och vid tinningarna och höll blicken stadigt fäst vid vad hon hade för händer, som vore det ett skydd, en horisont som det gällde att inte släppa ur sikte, de lade märke till hennes lysande ögon under de halvslutna ögonlocken, till venen som pulserade under huden strax ovanför klänningskragen, föreställde sig den vissnade barmen under det grova tyget." 

Jag är också så imponerad av Desbordes initierade beskrivning av det dagliga livet, av kläder, matvaror, redskap. Ett par saker jag många gånger undrat får jag här svar på:

1. Hur klarade sig de medeltida pilgrimsvandrarna utan regnställ? Här får jag svaret: Om man kokar ylle i ättika håller det mot väta.

2. Hur höll man värmen i stenslotten under kalla och råa höst- och vinterdagar (har precis besökt Vadstena slott nämligen)? Svar: Man lägger glöd i s.k. fotvärmare!

Den här boken är värd mycken uppmärksamhet! Eller är det bara jag som missat den?