Kyndelälskaren, en barndom i Provence

Kyndelälskaren, en barndom i Provence, min första sommarlovsbok, visar sig vara perfekt – den kräver tid och ro i själen. Det är en bok att läsa långsamt och njutningsfullt och en fantastisk resa-från-fåtöljen-bok. Författaren, Pierre Magnan, skildrar i jag-form ur den vuxne mannens perspektiv sina tio första barndomsår i en liten stad i Provence 1923–33.

Den lille Pierre tycks ha haft en mycket trygg uppväxt kombinerad med stor frihet. Det är ett myller av människor och miljöer vi får lära känna, ja, en hel livsstil som författaren i slutet av boken med vemod ser bytas ut mot en modernare.

"Vi hade en gatsopare, Burle, med häst och tippvagn. Vi var vana att se honom med sina stora mustascher och med spaden och kvasten av häggmispel över axeln, spanande efter minsta lort som han lade i en särskild säck. Han försvann också och ersattes av en sopbil."

Med stor humor beskriver författaren sin uppväxts glädjeämnen och tillkortakommanden. Hur hans kvinnliga släktingar klär upp honom till brudnäbb är en av de scener som fastnar i minnet:

"De klär ut mig till brudnäbb med byxor och bolero i svart sammet och rosa sidenskjorta med pösiga ärmar. De köper – för första och sista gången i mitt liv – blanka lackskor åt mig hos Ricou på Grand-Rue."

Minnet är för Pierre Magnan, liksom för oss alla, till stor del förknippat med dofter och jag kommer på mig med att själv bli mer medveten om hur det doftar omkring mig. Mormoderns förråd beskrivs till exempel så här:

"I det där förrådet där den gyllene leran blänkte i bakgrunden blandades pinjedoften från mormors egenhändigt samlade risknippen med lukten av åsnepeppar som jag inandades med slutna ögon, och jag fick då huvudet fullt av torra fält, strama horisonter och vägar som i oändlighet övergick från skugga till sol och från grönska till öken."

Romanens titel, Kyndelälskaren, förklarar Ingrid här.