Det är en underhållande men tänkvärd skildring av några människoöden i en avfolkningsbygd en bit utanför Reykjavik. Långt ute i Tjottaheitti skulle man kunna säga. Det handlar om själva existensen, om varför vi lever och om vårt behov av varandra. Om behovet av kärlek, liv och död skulle man lite klyschigt kunna säga. Jag gillar författarens sätt att ibland samtala med sin läsare – ofta filosoferar han över livet eller samhällsutvecklingen:
Vi har det nådigt men mår ändå inte bra för vad ska vi göra med alla dessa dagar, själva livet, det är en tankenöt att klara ut: Varför lever vi? (s. 43 i pocketversionen)
Märkligt vad allt gick mer i sakta mak förr, när vi kollar på en sextio år gammal film med Humphrey Bogart får vi en känsla av att på den tiden var minuterna avsevärt längre, det var längre mellan människorna, händelserna och därför lättare att orientera sig i tillvaron, till och med pistolkulorna färdades långsammare. Nu går allt fortare. Filmerna och programmen är klippta så snabbt och bildvinklarna skiftar så ofta att vi i stort sett har upphört att blinka av rädsla för att missa nånting, och vad ska vi då med gårdagstidningen till? (s. 198)Vistas man ibland på bondvischan kan man bara hålla med:
Man har det bra här, det ska du veta, om man står ut med folkglesheten, livet verkar ibland större på mindre platser. (s. 209)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar