Nyfiken på Tomas Andersson

Alltsedan jag läste Café Musa. Egyptiska resor har jag varit nyfiken på författarna. Nu har jag lyckats få en intervju med en av dem: Tomas Andersson.

Du har ganska nyligen varit i Kairo. Vad gjorde du där?

Jag och min äldsta dotter var nere i Kairo en vecka. Med jämna mellanrum måste man ta sig ut i den stora världen för att andas. Vi träffade mängder av folk jag känt i många år. Det är en skön upplevelse att gå omkring på Talat Harb, den gata i centrala Kairo där Alaa Al Aswanys roman The Yacoubian Building utspelas, och butiksägare hälsar igenkännande och unga män (som jag svårligen känner igen och definitivt inte kan placera) kommer fram, trycker min hand och hälsar mig välkommen åter. Eller är det kanske min dotter de vill komma i kontakt med?Givetvis var resan också upptakten till ett framtida projekt. Jag och Stefan har troligen möjlighet att få göra en serie radioprogram om Mellanöstern, där vi än så länge lämnat in förslag på fem program om Egypten och Turkiet. Jag träffade en mängd människor på olika nivåer för att försäkra mig om att kunna intervjua rätt personer och att allt praktiskt skall fungera friktionsfritt.

Hur gick det till när du och Stefan Foconi skrev Café Musa respektive Turkarnas land?
Dessa båda böcker ingår i en trilogi där den första delen är Gubben i taket – några Iran (2003). Rent praktiskt hur vi gick till väga är ganska lätt och beskriva. Vi läste och läste, reste, läste och läste, reste ... Jag tror att den litteraturlista vi satte upp över lästa böcker (vilken vi inte publicerat) uppgick till över femtio tättryckta A-4 sidor.

Även om vi både rest en hel del i regionen under tidigare år och var hyggligt inlästa, är det ändå som att erövra ett nytt mentalt kosmos. En helt ny värld öppnar sig. Skillnaderna är stora men likheterna så mycket större, vilket ger känslan av att känna igen allt och ändå inte. För varje resa vi gjorde (som oftast varade mellan 4˗˗6 veckor) ”tuggade” vi oss in i länderna. Antalet resor, borträknat tidigare år: Iran 4, Egypten 6, Turkiet, 5.

Från början hade jag och Stefan vaga idéer om att skriva alla texter tillsammans. Men ganska snabbt insåg vi att det var omöjligt, om vi skulle kunna producera texterna under rimlig tid. Istället delade vi upp kapitlen mellan oss under resans gång. Oftast var vi klara med grundplaneringen för varje huvudkapitel innan vi började skriva. Sedan bollade vi texterna mellan varandra där vi båda fick ge och ta emot kritik och lovord. Intressant nog blev de fåtal texter som vi verkligen skrev ihop de texter som vi båda blev mest nöjda med. I varje bok ingår 2˗˗3 texter som vi knåpat ihop tillsammans.

Det fantastiskt roliga och stimulerande med vårt samarbete är den totala avsaknaden av både prestige och småskurenhet (något som inte är helt ovanligt inom vårt skrå). Att både dela resandet och skrivandet med en vän och kollega gör att resultatet blir så mycket bättre. Vi varnar varandra om vi ser att den ena går i en fälla, likaväl som vi driver på varandra när vi tycker något ser lovande ut. De aldrig avstannande samtalen när vi är på resande fot är att likna vid en ambulerande akademi där det är jävligt högt i tak.

Varför har ni fastnat just för de här länderna?
Jag och Stefan träffades första gången då vi båda ingick i en grupp av svenska författare som reste runt i Indien under fem veckor 1996, ett initiativ taget av Jan Myrdal och Peter Curman.

Väl hemma igen fortsatte vi att umgås. Jag blev invald i Sveriges Författarförbunds styrelse och Stefan blev något senare förbundets internationella sekreterare. Tillsammans organiserade och genomförde vi flera större internationella projekt på hemmaplan, bland annat en vietnamesisk författardelegations rundresa i Sverige.

Då vi första gången reste till Iran (1998) hade vi inga planer på någon bok. Vårt uppdrag var kort och gott att besöka kolleger i Iran och upprätthålla kontakten och bryta deras isolering.

När vi ett knappt år senare ånyo satt på Arlanda, för en andra resa till Iran, kläckte vi idén klockan sju på morgonen med en frukostöl i handen, den faktiska nödvändigheten att skriva en bok tillsammans om mullornas land. Under den resans gång växte projektet ut till en trilogi. Vi ville skriva om Mellanösterns tre folkrikaste länder: Iran, Egypten och Turkiet.

Det kändes viktigt att försöka sig på att skildra regionen ur ett nytt perspektiv. Inget annat område av världen var (och är) inbäddad i ett tätare västerländskt mytologiskt töcken! Förutsättningen att lyckas stärktes av att vi var två. Vi ville ge en alternativ bild, komma bort från de storpolitiska övertonerna, intervjua människor, resa runt i länderna och skava bussäten, irra vilse i gränderna, diskutera och försöka förstå, komma bortom fördomarnas mentala spärrar ... Och sist men inte minst: njuta av att vidga vår egen värld.
     Slumpen förde oss samman, men slumpen gjorde inte att vi gick vidare.

Nästa projekt?
Självklart kommer vi parallellt med våra egna författarskap fortsätta som duo. Vi har precis börjat skissa på en ny bok med arbetsnamnet Levanten. Vi tänker skriva en bok som spränger de nutida nationsgränserna i det område som förr kallades Levanten: Syrien, Libanon, Israel, De palestinska områdena och Jordanien (även om det landet inte ligger inom området).

Av den anledningen har jag bytt ut den turkiska språkkursen mot en i arabiska. Det känns mycket bättre att åtminstone kunna de mest grundläggande fraserna på landets språk. Men givetvis sker den mesta kommunikationen via större europeiska språk.

Jag tror vi har anledning att återkomma till Levanten senare.

Grebbestad i december
Tomas Andersson

Gatubilder: Talaat Harb i Kairo
Fotograf: ©Tomas Andersson