Vem var Humboldt?

Vem var egentligen Humboldt? Ja, den frågan har jag många gånger ställt mig då jag stått framför Humboldt-universitetet i Berlin. I romanen Världens mått av Daniel Kehlmann får jag svaret.

I 1700-talets Preussen fanns det två "Humboldtar", Wilhelm (som var språkforskare och den som grundade universitetet) och så lillebror Alexander, mer naturvetenskapligt intresserad, som den här boken handlar om. Tillsammans med sin assistent beger sig Alexander på en forskningsresa till Sydamerika, där han bland annat tar sig fram på Orinocofloden i Venezuelas regnskog, bestiger vulkaner och berg och träffar ursprungsbefolkningen.

Till en början har jag svårt att fångas av berättelsen – det är mycket naturvetenskapliga termer jag inte har en aning om och de båda männen är svåra att förstå sig på, men efter ett tag kan jag inte annat än imponeras av deras oräddhet och fanatiska envishet. Alexander framstår som en människa som viger sitt liv helt åt forskningen på ett närmast maniskt vis. Han samlar växter, iakttar, mäter upp och antecknar, allt med outsinlig energi och kunskapstörst. Sextant, kronometer, barometer är hans käraste vänner. Människor bryr han sig mindre om.

Parallellt får vi följa en av Alexander von Humboldts samtida, Carl Friedrich Gauss, hemma i Preussen, också han känd för eftervärlden, också han besatt av att kartlägga, att i sann upplysningsanda komma sanningen lite närmare. I slutet av boken möts de båda männen.

Boken har länge toppat de tyska bestseller-listorna och spelas nu som pjäs i Braunschweig, Gauss´ födelseort. Författaren, Daniel Kehlmann, har i Sverige i år uppmärksammats med P O Enquist-priset.

Själv är jag väl inte helt begeistrad - det är svårt med identifikationen (att jag känner igen mig i besattheten skrämmer mig) och alla de naturvetenskapliga termerna - men Daniel Kehlmann är duktig på att skriva och boken efterlämnar en känsla av allmänbildning: Nu vet jag i alla fall varifrån universitetet vid Unter den Linden fått sitt namn!