Yngling på guld

Bildkälla: Nationalmuseum

Ernst Brunners Yngling på guld handlar dels om kuppen mot Nationalmuseum år 2000 då ovanstående självporträtt av Rembrandt stals, dels om Rembrandt själv och det är i den här delen jag tycker Ernst Brunner lyckats alldeles utmärkt. Läsaren får en väl underbyggd bild av Rembrandt och den tid han levde i: 1600-talet. Det jag tycker är mest fascinerande är den möda Brunner lagt ner på att ta reda på fakta om hur själva målandet gick till vid den här tiden.

Nu tog han två skedar i en bunke, blandade i en knivspets umbra, ytterligt lite rödockra och bensvart och fick en oljefärg med silverton som han strök med bred pensel i ett tunt skikt på kopparytan (s. 205)

- - - -
Själva utförandet av just den här målningen beskrivs så här:

Ögonbrynen målade han mörkt grå och lätt sammandragna.
Han placerade en rynka över näsroten.
På näsvingen lade han rött och han använde samma mörka röda färg längst in i högra ögonvrån och övergick sen till iris där han jobbade länge och ihärdigt med grått och grönt (s. 211).

Också skildringen av Rembrandts fru Saskia stannar kvar i minnet. Saskias tre första barn dog i späd ålder och vid den fjärde förlorade hon själv livet. Vilket öde! Konstigt nog späkte hon sig vid alla graviditeterna "för att barnet inte skulle bli för stort". Kan detta vara sant? undrar jag. Borde man inte redan vid den här tiden förstå att bebisarna borde ha lite hull för att klara av livet utanför livmodern? Var rädslan för att själv dö vid förlossningen så stor? Hur som helst: boken är läsvärd, även om jag fann de dokumentärliknande avdelningarna om tjuvarna och deras agerande före, under och efter rånet något enformiga.

Proffsrecension kan man läsa i SvD.