Fånge i öknen

Tack vare Freedomtravels förfrågan om böcker om Marrakech hittade jag Fånge i öknen, Malika Oufkirs berättelse om de 15 år hon tillbringade i fångenskap i den marockanska öknen. Jag brukar vara skeptisk till så kallade sanna historier, men den här kunde jag inte annat än ta på största allvar. Att sedan journalisten, Michèle Fitoussi, som skrivit ner berättelsen är en ypperlig skribent gör inte saken sämre (en eloge också till översättaren einar Hekscher). Det här är inget hastverk - det känns verkligen att arbetet med boken varit ett seriöst och proffsigt samarbete mellan skribenten och Malika Oufkir. I en intervju betecknar Malika Oufkir arbetet med boken som "one year more in prison".

Det är en helt osannolik historia man får ta del av. Malika växer upp i en familj som står den marockanske kungen Hassan II väldigt nära. Som 5-åring "adopteras" hon av kungen, vilket betyder att hon nästan helt tvingas bryta med sin familj för att i stället tillbringa all tid instängd i kungens palats tillsammans med kungens jämnåriga dotter och dennas personal. Malika beskriver denna tid - trots instängdheten - ändå som präglad av mycket lek och bus. Inom palatset hade barnen ganska så stor frihet tycks det mig. Först som tonåring fick hon möjlighet att välja och valde då att fortsätta sitt liv i frihet tillsammans med sin familj, ett på många sätt lyxigt överklassliv.

Förändringen kommer 1972 då henns pappa är med i ett statskuppsförsök och därefter dödas. Familjen, mamman, Malika och sex syskon, forslas iväg och lever i 15 år som fångar i öknen. Umbärandena är obeskrivliga med allt mer minskade matransoner, isoleringsceller och fruktansvärda sanitära förhållanden. Det som trots allt gör att de överlever är sammanhållningen och deras otroliga kreativa förmåga att hitta lösningar. Malika tar stort ansvar och "räddar" syskonens själar genom att varje kväll berätta historier.

Det är mycket som är både fascinerande och obegripligt i den här boken. För det första skildringen av det instängda livet i palatset med konkubiner och slavar (!). För det andra imponeras jag av Malika och hennes syskons oerhörda livskraft under fängelsetiden. Slutligen fängslas jag av det mirakulösa sätt de rymde på: i tre och en halv månad grävde de i hemlighet en fem meter lång tunnel som till slut ledde dem ut i frihet, en frihet som inte förrän fem år senare innebar verklig frihet - de tillbringade först fem år i husarrest!

Fascinerande och obegripligt och också oerhört tragiskt. Marikas lillebror förlorade sin barn- och ungdom. Han var 3 när fängelsetiden startade, 23 då han blev fri. I intervjun citerar Marika på tal om familjen sin lillebror: "Please, I cannot see you all together because each time I see you I am in prison, and I remember the worst moments of our life."