Schweigeminute

Nu har jag äntligen läst den, En tyst minut av Siegfried Lenz, bokvinsten jag fick i förlaget Thorén & Lindskogs tävling för ett par månader sedan. I egenskap av "tyskafröken" vill jag ju helst läsa tyska författare på tyska – därav dröjsmålet. (Brasklapp: jättebra att den har översatts förstås och översättningen är jättefin.) Det inbjudande omslaget och första sidan övertalade mig. Ingrid har redan skrivit om boken så därför inskränker jag mig till: Vilken fin bok! Så oerhört poetiskt och sorgligt och skimrande vackert om den första kärleken. Jag tycker mycket om språket och stilen. Speciellt uppskattar jag Lenz skicklighet att uttrycka sorgens nödvändiga distans genom tredje person (Stella) och det obegripligas närhet och intimitet i du-tilltalet. Kanske måste man ha upplevt sorg för att kunna skriva så.

Du lade ditt huvud mot min axel, jag vågade inte röra mig, jag räckte dig min hand och kände bara hur du lyfte och höll den mot din kind och lät den ligga där alldeles stilla i ett ögonblick. Hur annolunda lät inte Stellas röst när hon plötsligt reste sig och gick ut, ned till stranden, där hon försökte vända på vår dinge som hade kantrat, men inte klarade det, sedan tänkte hon efter kort, tog öskaret som alltid låg där och började ösa ur vattnet (s.29, 30).