Det känns inte fel att plocka fram Völuspá (Völvans spådom), en av de gamla isländska eddadikterna. Jag hittar följande (i min urgamla pocketversion är det strof 57):
"Sol svartnar - jorden segnar i hav
strålande stjärnor störta från himlen;
lågor fräsa mot livets värn,
högt flammar hettan mot himlen själv."
Lyckligtvis ser Völvan strax därefter en ny jord komma:
"Upp ser hon komma för andra gången
jorden ur havet, ljuvligt grönskande;
forsar falla, där flyger örnen,
som far och fångar fisk i fjället." (strof 59)
"Ett salhus ser hon, som solen fagert,
täckt med gulltak på Gimle stå;
redliga mänskor månde där bo,
njuta sin lycka och leva evigt." (strof 64)
Så - visst finns det ett liv efter vulkanen också.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar