St Jean de Pied de Port - Pamplona

St Jean de Pied de Port - Pamplona dvs. 7 mil uppdelade på tre dagar gick vi, jag och min kollega A. "Vi fick så att vi teg". Det var bra mycket jobbigare än vi hade kunnat föreställa oss, men trots detta vill vi fortsätta med etapp två nästa år. Kanske kan vi träna ännu lite mer och på så sätt undvika den värsta träningsvärken. För sådan fick vi! Speciellt de två första dagarna. Sedan kände vi att det släppte och det hade varit härligt att gå ytterligare någon dag. Nästa år ska vi försöka få in i alla fall fem vandringsdagar. Det jag bär med mig förutom det fina vädret är:

• känslan av att befinna sig på en gräsbevuxen bergssluttning 1400 m.ö.h. Jag är född ute på skånska landsbygden och inte så van vid sådana vyer direkt
  
• den omväxlande naturen, stillheten i de små byarna - man kände sig förflyttad bakåt i tiden
  
• gemenskapen med de andra vandrarna
  
• alla hjälpsamma byinvånare som så gärna pekade ut vägen och uppmuntrande önskade "bon camino"
  
• avsaknaden av allt "turistiskt". Jag hade befarat att vägen skulle kantas av allsköns "attiraljförsäljare", men så var alls icke fallet. Det var till och med svårt att hitta öppna matställen eller affärer att proviantera i.

Att läsa Agneta Sjödins bok "En kvinnas resa" på kvällarna passade väldigt bra. Hon får med det mesta men en sak undrar jag: Varför rusar huvudpersonen Maria iväg? Ibland 6 mil per dag. För mig verkar det orimligt - och onödigt!