Nyfiken på Kjell Andersson

Hur kom det sej att du skrev en bok om just shopping i Peking?
I samband med en charterresa till Peking i mars 2008 upptäckte jag att alla mina medresenärer förutom att titta på de obligatoriska sevärdheterna också ville shoppa. Jag lade också märke till att nästan alla, enligt min uppfattning, hade betalat alldeles för mycket för sina varor!

Väl hemkommen började jag därför sammanfatta alla de erfarenheter jag samlat på mig under mer än 20 års affärsverksamhet med Kina och kineser. Jag försökte stoppa in så många raka och handfasta råd som möjligt om just en resa till Peking för den ”typiske resenären”. Har också fått mycket positiv kritik från åtskilliga läsare som tillbringat en eller flera veckor i Kina i sällskap med min bok.

Kultursnobbarna som tror att charterresorna till Peking attraherar en publik som uteslutande fokuserar sej på Kinas historia bör nog vakna upp till verkligheten. Dagens svenske resenär vill även på sin utlandsresa ägna sej åt en av sina favoritsysselsättningar, att shoppa!

Bra som resenär att förbereda sej i god tid, det blir ju nästan som flera resor då. Efter mer än 20 års kontakter med intressanta människor från Kina och efter många års Kinaintresse så var det roligt att kunna förmedla lite tips inom en smal sektor om Kina. Kinas historia, dess kultur och dess konsthantverk har alltid intresserat mej. Har också haft förmånen och glädjen att som mina vänner kunnat räkna bl.a. experten på kinesiskt porslin, ”Ming” Wieslander och andra ikoner inom kinesiskt konsthantverk. Är själv en samlare i smått av kinesiska netsuke.

Har också haft tillfredsställelsen att i mitt arbete träffat många intressanta kineser bosatta i Kina, men även i Europa. Kina, ett framtidsland med en intressant historia.

Har du andra favoritresemål?
Ja, till andra favoritresemål hör Paris och Italien. Första resan till Paris, på 60-talet, med en propellerdriven maskin, start på Bulltofta Flygplats i Malmö. Första flygresan och första besöket i Paris. Paris på 60-talet, en underbar stad, löksoppa i gamla hallarna, mitt i stan, strövtåg på Champs Elysée, en titt på Notre Dame, en kväll på Lido. Har återvänt till Paris otaliga gånger, de första 20-30 resorna som turist och senare i affärssammanhang.

Italien, finns det något intressantare och vackrare land? Vänligare människor? Nej, det tror jag inte. Har haft förmånen att agera som marknadsförare i Skandinavien för La Ducale, från Padova Italien. Detta har inneburit glädjen och tillfredsställelsen att få tillbringa sammanlagt några år i Italien, uppdelat oftast i tre-fyra-veckors perioder. Florens, Padova, Venedig, Siena, Rom, oj, alla dessa underbara städer i Italien. Därtill den underbart vackra landsbygden med sina småbyar. Den Italienska maten, enkla rustika men raffinerade rätter. Alla vänliga människor, ett underbart resmål för oss alla.

Har du skrivit andra böcker?
Nej, jag arbetade som ung som journalist, har skrivit en hel del, men inga böcker tidigare.

Nästa bokprojekt?
Kanske om Italien eller kanske om våra möjligheter att förbättra vår miljö. Vi får väl se….

Budapest. Bortom turiststråken.

Nu har jag haft gratisexet av andra upplagan Budapest. Bortom turiststråken av Hasse Nylén liggande nästan ett helt år. Jag skäms! Idag är det dock dags att ta itu med den!

Den här boken tycks vara precis i min smak! Att komma just bortom turiststråken är ibland precis vad man vill. Här får läsaren gott om förslag på olika turer både till fots och med spårvagn och buss. En vandring heter till exempel ”Vandring i Raoul Wallenbergs fotspår”, en annan ”Vandring i upprorets spår”. Imponerande är förteckningen över matställen (ca 60 s). Dessa sorteras under rubrikerna ”sittande lunchsylta”, ”saluhallar och marknader”,”kvällsrestauranger”, ”öl och vin” samt ”büfé”. En büfé beskrivs så här:

”En büfé finns där det finns folk, på mat-och prylmarknader alltid, oftast i ett hörn, inne i saluhallar, kring kommunikationsknutpunkter, inne i matvaruaffärer strax utanför kassan, på järnvägsstationer, etc.”
     En büfé betjänas av en eller flera personer som oftast är stressade och tjuriga.”

Ett kapitel innehåller en översikt över vad som hände under upproret 1956. Läsaren får också en redogörelse för kulturella aktiviteter inklusive de ungerska badanläggningarna. Boken avslutas med en minikurs i ungerska. Sammantaget en ytterst välskriven och innehållsrik guidebok av en författare som tycks veta vad han talar om.

Sydsvenskan hade också en artikel om Budapest häromdagen. Det perfekta resmålet för en weekendresa menar man där. Väldigt lockande tycker jag.

Vinnare utsedd!

Citaten i jultävlingen kom från Arnaldur Indriðason: Änglarösten. Rätt svar var alltså: Island. Vinnare: Harriet N. i Ersmark. Grattis!

Jultävling

Välkommen till agnes i Lunds jultävling!

Pocketversionen av boken ifråga lottas ut bland de som svarat rätt före lördagen den 26 december kl. 24.00.
Mejla ditt svar till info@agnesilund.se. Välkommen att vara med!

I vilket land utspelar sig den bok varifrån nedanstående utdrag kommer:
"Mannen satt i sängen lutad mot väggen. Han var klädd i en klarröd tomtedräkt och hade luvan kvar på huvudet. Den hade dock glidit ner över ögonen. Ett stort vitt tomteskägg dolde resten av ansiktet. Han hade lossat det breda skärpet och knäppt upp tomtejackan. Där under hade han bara en vit undertröja. På bröstet syntes ett djupt sår. Det fanns flera sår på magen, men det i bröstet var det djupaste. Händerna hade skärsår som om han hade försökt värja sig mot överfallet.
- - - - -
– Han har pengar så att det räcker, den där X. Jag förstod det så att han ville rädda skivorna från att komma ut på samlarmarknaden. Om jag förstod honom rätt ville han ha tag i vartenda exemplar för att förhindra att det cirkulerade för många av dem på marknaden. Han var mycket uppriktig och var beredd att betala helt otroliga summor för alla skivorna. Jag tror han hade fått Y med på det nu strax före jul. Men antagligen måste det ha skett nån förändring, eftersom han överföll honom på det där viset.
- - - - -
När de kom ner i lobbyn kastade E. en blick in i matsalen. Den var proppfull med utlänningar som tog för sig av delikatesserna på julbordet och babblade på alla möjliga språk så att det glada sorlet hördes över hela våningen. Han kunde inte värja sig för tanken att någon där inne stod med mordvapnet i handen."

Bokkännare minsann!

Blev alldeles till mig i morse när jag såg att jag var med på Sydsvenskans lista över de 100 "bokkännare" som röstat fram 00-talets bästa roman. Visst var jag medveten om att jag röstat men inte att det hela skulle publiceras. På sidan 5 i Sydsvenskans B-del ser man detta. På webbversionen har jag och Anna Engberg på bloggen la bibliofille tappats bort. Lite synd kan man tycka, men kul ändå! Vad jag röstade på? Jo:
Elsie Johansson: Sin ensamma kropp
Per-Olof Enqvist: Ett annat liv
Agneta Pleijel: Drottningens chirurg
Oerhört välskrivna och läsvärda romaner allihop!

Vinnare blev Sara Stridsberg med Drömfakulteten. Om denna bok vet jag intet men en intervju med författaren finns här.

Det hela fortsätter med en läsaromröstning.

Nyfiken på Tomas Andersson

Alltsedan jag läste Café Musa. Egyptiska resor har jag varit nyfiken på författarna. Nu har jag lyckats få en intervju med en av dem: Tomas Andersson.

Du har ganska nyligen varit i Kairo. Vad gjorde du där?

Jag och min äldsta dotter var nere i Kairo en vecka. Med jämna mellanrum måste man ta sig ut i den stora världen för att andas. Vi träffade mängder av folk jag känt i många år. Det är en skön upplevelse att gå omkring på Talat Harb, den gata i centrala Kairo där Alaa Al Aswanys roman The Yacoubian Building utspelas, och butiksägare hälsar igenkännande och unga män (som jag svårligen känner igen och definitivt inte kan placera) kommer fram, trycker min hand och hälsar mig välkommen åter. Eller är det kanske min dotter de vill komma i kontakt med?Givetvis var resan också upptakten till ett framtida projekt. Jag och Stefan har troligen möjlighet att få göra en serie radioprogram om Mellanöstern, där vi än så länge lämnat in förslag på fem program om Egypten och Turkiet. Jag träffade en mängd människor på olika nivåer för att försäkra mig om att kunna intervjua rätt personer och att allt praktiskt skall fungera friktionsfritt.

Hur gick det till när du och Stefan Foconi skrev Café Musa respektive Turkarnas land?
Dessa båda böcker ingår i en trilogi där den första delen är Gubben i taket – några Iran (2003). Rent praktiskt hur vi gick till väga är ganska lätt och beskriva. Vi läste och läste, reste, läste och läste, reste ... Jag tror att den litteraturlista vi satte upp över lästa böcker (vilken vi inte publicerat) uppgick till över femtio tättryckta A-4 sidor.

Även om vi både rest en hel del i regionen under tidigare år och var hyggligt inlästa, är det ändå som att erövra ett nytt mentalt kosmos. En helt ny värld öppnar sig. Skillnaderna är stora men likheterna så mycket större, vilket ger känslan av att känna igen allt och ändå inte. För varje resa vi gjorde (som oftast varade mellan 4˗˗6 veckor) ”tuggade” vi oss in i länderna. Antalet resor, borträknat tidigare år: Iran 4, Egypten 6, Turkiet, 5.

Från början hade jag och Stefan vaga idéer om att skriva alla texter tillsammans. Men ganska snabbt insåg vi att det var omöjligt, om vi skulle kunna producera texterna under rimlig tid. Istället delade vi upp kapitlen mellan oss under resans gång. Oftast var vi klara med grundplaneringen för varje huvudkapitel innan vi började skriva. Sedan bollade vi texterna mellan varandra där vi båda fick ge och ta emot kritik och lovord. Intressant nog blev de fåtal texter som vi verkligen skrev ihop de texter som vi båda blev mest nöjda med. I varje bok ingår 2˗˗3 texter som vi knåpat ihop tillsammans.

Det fantastiskt roliga och stimulerande med vårt samarbete är den totala avsaknaden av både prestige och småskurenhet (något som inte är helt ovanligt inom vårt skrå). Att både dela resandet och skrivandet med en vän och kollega gör att resultatet blir så mycket bättre. Vi varnar varandra om vi ser att den ena går i en fälla, likaväl som vi driver på varandra när vi tycker något ser lovande ut. De aldrig avstannande samtalen när vi är på resande fot är att likna vid en ambulerande akademi där det är jävligt högt i tak.

Varför har ni fastnat just för de här länderna?
Jag och Stefan träffades första gången då vi båda ingick i en grupp av svenska författare som reste runt i Indien under fem veckor 1996, ett initiativ taget av Jan Myrdal och Peter Curman.

Väl hemma igen fortsatte vi att umgås. Jag blev invald i Sveriges Författarförbunds styrelse och Stefan blev något senare förbundets internationella sekreterare. Tillsammans organiserade och genomförde vi flera större internationella projekt på hemmaplan, bland annat en vietnamesisk författardelegations rundresa i Sverige.

Då vi första gången reste till Iran (1998) hade vi inga planer på någon bok. Vårt uppdrag var kort och gott att besöka kolleger i Iran och upprätthålla kontakten och bryta deras isolering.

När vi ett knappt år senare ånyo satt på Arlanda, för en andra resa till Iran, kläckte vi idén klockan sju på morgonen med en frukostöl i handen, den faktiska nödvändigheten att skriva en bok tillsammans om mullornas land. Under den resans gång växte projektet ut till en trilogi. Vi ville skriva om Mellanösterns tre folkrikaste länder: Iran, Egypten och Turkiet.

Det kändes viktigt att försöka sig på att skildra regionen ur ett nytt perspektiv. Inget annat område av världen var (och är) inbäddad i ett tätare västerländskt mytologiskt töcken! Förutsättningen att lyckas stärktes av att vi var två. Vi ville ge en alternativ bild, komma bort från de storpolitiska övertonerna, intervjua människor, resa runt i länderna och skava bussäten, irra vilse i gränderna, diskutera och försöka förstå, komma bortom fördomarnas mentala spärrar ... Och sist men inte minst: njuta av att vidga vår egen värld.
     Slumpen förde oss samman, men slumpen gjorde inte att vi gick vidare.

Nästa projekt?
Självklart kommer vi parallellt med våra egna författarskap fortsätta som duo. Vi har precis börjat skissa på en ny bok med arbetsnamnet Levanten. Vi tänker skriva en bok som spränger de nutida nationsgränserna i det område som förr kallades Levanten: Syrien, Libanon, Israel, De palestinska områdena och Jordanien (även om det landet inte ligger inom området).

Av den anledningen har jag bytt ut den turkiska språkkursen mot en i arabiska. Det känns mycket bättre att åtminstone kunna de mest grundläggande fraserna på landets språk. Men givetvis sker den mesta kommunikationen via större europeiska språk.

Jag tror vi har anledning att återkomma till Levanten senare.

Grebbestad i december
Tomas Andersson

Gatubilder: Talaat Harb i Kairo
Fotograf: ©Tomas Andersson